För helt ärligt så känner jag mig så tom.
Jag vet inte riktigt hur eller om jag någonsin kommer att kunna förklara denna känsla. Kan man verkligen sakna något som har gjort så ont? Kan man sakna någon som inte behandlat en så väl? Det är inte så att jag är ledsen över det sån sett, längre. Men jag känner mig så fruktansvärt tom. Tom på känslor, tom på smärta.
Jag letar inte längre, jag ser inte efter dig längre och jag tänker nästan inte på dig heller längre. Det borde ju bara kännas skönt, sant? Men nu saknar jag det. Kanske inte just smärtan, utan att känna något.
Jag försöker så gott jag kan att vara glad och positiv till allt, och det funkar alltså. Jag är ganska så god på det. Det är heller inte fake glädje, för jag är glad som oftast. Speciellt när jag är i aktivitet, med vänner eller ja gör något bara. Men så kommer den tiden som jag är ensam och har tid till att tänka. Då känner jag faktiskt bara en känsla - en ekande tom känsla.
[Ja mamma, man ser i mina ögon att jag faktiskt är glad.]
Jag bara önskar att jag vore bättre på att vara ensam, inte det att jag vill gå runt och vara ensam. Det är också något jag är otroligt sällan. Men jag önskar jag vore bättre på att vara ensam, utan att övertänka och känna att jag inte vet något. För jag vet att jag vet allt borde veta. För jag har inte ens lust att höra på svaren du kanske kan ge mig längre.
Just nu, just idag så känner jag att jag sörjer. Sörjer att jag inte längre saknar, sörjer att jag inte känner ett behov av att träffa dig eller ens skriva till dig. Jag sörjer, medans jag vet att mina vänner sitter hemma och jublar över detta. Hur är det ens möjligt?Ja, jag förstår deras sida, jag undrar så om de förstår min. Jag menar inte på något sätt att de är oförstående. Men inte ens jag kan förstå hur jag kan sörja något som faktiskt har gjort så ont. För ja, jag har känt en otroligt stark smärta. Till och med när det var som bäst, kunde det göra ont, inte bara en gång - utan flera.
Att det kan göra så ont att inte veta, att man kan få så fysisk smärta av bara ovisheten. För det var inte det som hände som gjorde ont, utan det som uteblev.
Nej, jag borde faktiskt ta efter mina vänner på denna punkten. Just detta tror jag dom vet bättre än jag, vad som är det bästa för mig. Jag önskar bara att inte vara ledsen, för att släppa något som jag troligtvis borde ha släppt för längesen. Lämna allt bakom mig och känna mig fri.
Ävenfall jag känner mig allt annat än modig just nu, så får jag faktiskt skärpa till mig och prova ändå. Jag har ju lovat att bli modig och detta borde ha blivit gjort för längesen.
1 kommentar(er)
