fast i en känsla som inte vill lämna min kropp.
Jag är ju en känslomänniska utan tvekan. Om mina vänner skulle beskriva mig så är nog känslosam och övertänkare två av orden som skulle komma fram bland de första. Så många gånger jag har sagt att jag övertänker allt till nya vänner och de säger bara «Äh, det gör jag med». Så går det ett halvår och de kommer tillbaka med «Jag trodde jag övertänkte, men jag kan inte ens jämföras med dig».
Ibland ser jag detta som något positivt, men oftast inte. Det är ganska jobbigt att gå runt och oroa sig för något som inte är något ens. Lägga massa energi på något så dåligt, när jag hade kunnat lägga den på något bättre.
Hur som helst har jag verkligen känt den senaste tiden att jag fastnar i känslor och i ögonblick. Det är inte så där askul faktiskt. För ävenfall jag oftast fastnar i de bra ögonblicken och lever på de känslorna i lång tid, så är detta skitjobbigt. Just för att det är då det enda jag ser, jag ser inte något dåligt som ligger bakom.
Det är egentligen konstigt att jag har börjat tänka på det i det sista, när jag har gått och gråtit över något, det sista 1,5 åren. Just för att jag alltid blir chockad när löften blir brutna, trotts att det var oftare det hände än att de faktiskt hölls.
Hur?
Hur kan det fortfarande göra så ont? Det var ju inte ens detta jag tänkte på när jag började skriva. Det var en glad känsla jag hållt fast vid hela veckan. Men istället bränner tårarna under ögonlocken, det gör ont i hela kroppen faktiskt. När det kommer till detta så känner jag mig bara misslyckad. För hur jag än vrider och vänder på detta så känns det som att jag kvävde dig med min kärlek. Som att jag faktiskt förtjänar den smärtan du gav mig.
Älska mig mest när jag förtjänar det som minst!
Jo, jag försökte. Förmodligen allt för mycket. Men jag tror jag har gett upp nu, du försvinner ju allt mer och mer. Men smärtan sitter kvar, för det gör faktiskt hur jävla ont som helst. Även detta misslyckades jag med. Jag kunde inte få dig bra och heller inte mig själv bra nog. Jag kunde inte få dig stolt, stolt över att du faktiskt hade mig.
En hemlighet till och jag tror jag svimmar.
Jag förstod grejen till och börja med. Det var komplicerat, det är fortfarande komplicerat. Men när du fortfarande inte efter ett år kunde stå för vad du kände, det är smärta. Ibland kan jag till och med känna att mina vänner trodde att du inte fanns. Att du var någon jag bara hittade på, som om detta var något jag öva på, så jag kunde skriva en bok. Eller för att känna att jag passade in, eller känna att jag var den, för någon.
För kanske är det så, att jag är rädd för att bli ensam.
Jag trodde faktiskt inte att jag var det, men jag är kanske det. Jag förstår att mina vänner är rädda, rädda för att jag ska fastna i en känsla som inte stämmer. Att jag ska bli sårad och sådär.
Förlåt. Detta skulle vara ett glatt inlägg. Men jag blev så ledsen när jag började tänka tillbaka. Jag ska gå och ta en kopp kaffe nu och rycka upp mig. Det är ju ändå lördag och det pisssnöar. På grund av vädret så gick mina planer åt skogen. Så fuck it.
Men det är inte så att jag känner något agg mot någon egentligen. Men jag är bara så trött på de här känslorna just nu. Over and out, puss.
0 kommentar(er)
