Eller är det bara en crybaby..
Vilken dag egeentligen. Jag har varit så otroligt känslig idag. Ena stunden har jag skrattat högt åt något som har hänt, nästa har jag känt mig så ensam att jag gråtit, eller sett något fint på film eller youtube har jag gråtit så jag hulkat liksom.
Jag har varit lite bakis och känt mig småsjuk så det är säkert därför. Dessutom har jag faktiskt varit ensam hemma.
Jag har blivit bättre på att vara ensam alltså. Innan kunde jag ha ångest i dagar innan jag skulle vara ensam liksom. Men nu går det otroligt mycket bättre, oftast då.
Jag har ju varit sliten idag och då är jag otroligt känslig det vet jag ju. Men jag pratade också med mamma länge tidigare idag om det inlägget jag skrivit om vad som hände på högstadiet. Det kom upp så mycket känslor och tankar om detta efter det.
Jag blev både arg och ledsen på det här. Mamma sa först att barn är barn. Men jag känner inte att man kan gömma sig bakom det. När man är 14, 15 år och äldre än det så ska man veta vissa saker man inte gör mot andra. Gör man det ändå så får man faktiskt ta tag i sig själv och be om ursäkt. Kanske man inte förstår att man har gjort fel där och då, men vissa saker borde sitta som en tagg i en om man inte tar tag i det, för mig gör det så i alla fall.
Alltså jag tänkte på "ledaren" i mitt första gäng. Vad hon gjort under tiden vi faktiskt var vänner. När jag hade det jobbigt och hade skrapat med en sax på min handled. Då sa hon att jag skulle ringa henne istället nästa gång. Jag gjorde det, någon dag senare berättade hon allt för en person jag var kär i. Det spelar egentligen ingen roll att jag var kär, man gör inte så ändå.
Hur vet jag då detta? Jo för att personen i fråga kopierade det som skrevs, och det var inget som jag berättat för den personen.
Det var flera såna här saker som hände men jag ska inte lägga mer energi på detta. Ville hon inte vara vän med mig kunde hon bara ha sagt det istället, inte låtsas och vara elak.
Jag vet att jag gjort saker som är fel i mitt liv också mot andra. Jag vet att jag inte är en ängel. Men alltså jag blir så arg när jag tänker tillbaka på det här. Det kokar i mig.
Inte bara för att det hände just mig, utan för att man gömmer sig så mycket bakom just dom orden, «barn är barn». För när slutar man egentligen att vara barn? Var går gränsen när man faktiskt får ta ansvar över sitt beteende.
Nej jag blir arg bara jag tänker på det, man kan inte ta så lätt på sånt här. För saker och ting påverkar en hela livet. Alla har varit barn och vi vet hur jobbigt det kan vara, kanske speciellt i tonåren. Men nej.
Nu ska jag lägga detta bakom mig en gång för alla och köra på. Först och främst ska jag se om mina sängkläder är torra i torktumlaren. Är dem inte det så kommer jag nog lägga mig på golvet och gråta, sen sova på soffan med en liten filt. Pusss.
0 kommentar(er)
