Sassyjossan

Efter solsken kommer regn.
Ja, jag lever, jag lovar jag har bara uppdaterat otroligt dåligt. Av många anledningar såklart.
Denna månad har mitt välmående åkt berg och dalbana. Ena sekunden är jag hur glad som helst och har aldrig mått bättre till nästa sekund är jag helt nere och orkar inte göra någonting. Detta är jag som person och så är det bara.
Vilket leder till nästa skit. Jag märker att jag börjar gå upp i vikt igen och jag vet precis varför. För när jag blir deppig vill jag äta. När Linnéa är hemma äter jag mycket och mat och om hon jobbar moffar jag i mig av sockerfritt. Just av den anledningen att jag har inbillat mig att det är bättre.
Jag skäms, något fruktansvärt över mitt beteende och jag ska börja kämpa igen. Allt sockerfritt ska ut ur mitt liv, allt jävla gotteri ska bort, för jag kan uppenbarligen inte hantera skiten.
Jag kan inte ge upp, jag måste fortsätta, inte för min roomie, familj eller alla andra vänner. Nej för min egen skull. Och varför? Jo av den anledningen att jag är den enda person jag måste leva med hela mitt liv, då är det ganska lurt att alltid gilla den personen.
Jag borde inte deppa, för jag har det fruktansvärt bra ändå. Men sen är jag en overthinker och tar väldigt lätt saker personligt.
Som när vi var på Husaren förra veckan och någon kasta en drink på oss, ja hela drinken med glas och allt. Jag får hela innehållet över mig och glaset går i tusen bitar på golvet. Vakten står där och gör ingenting. Vi var väldigt få på dansgolvet också. Ingenting händer och jag börjar fundera. Hände detta för att jag hade på mig det här? För att jag sminkat mig som såhär? För att jag är större? Ja ni fattar. Jag tog det väldigt personligt iallafall. Att jag sen skickade ett meddelande på facebook och klaga över deras agerande så får jag inget svar. Det tar jag också personligt och tänker: tycker dem jag är ful så jag var värd detta? Vill dem inte ha sånna som mig på deras bar? Det enda jag vill att de ska göra är att se över vad som blev fel, hur ska de kunna göra detta bättre? Hur ska de se till som att detta inte händer igen? För nästa gång kanske någon får det i huvudet och då kan det bli värre.
 
Ajja. Egentligen borde jag ta fram de positiva sakerna jag har i livet. Jag vet att ävenfall inte alla i världen älskar mig, så vet jag att många gör det. Som i Sverige när jag kommer hem så är det många som blir glada och släpper mycket bara för att kunna träffa mig. Här i Norge har jag funnit vänner, som gör så fina saker för mig hela tiden. Jag har en arbetsplats där jag känner mig trygg, där mina kollegor är helt underbara. & såklart sist men inte minst, min älskade roomie som alltid är där, säger till om det blir fel, kramar mig när jag är ledsen, skrattar med mig när jag är glad. Får mina tårar till skratt på en sekund och bara är så jävla underbar. 
Jag har allt stöd jag kan få. Jag har allt jag behöver. Nu måste jag sluta, måste starta på nytt. Kämpa hårdare, och bara njuta av livet på något annat sätt. Finna inspiration till allt i livet igen. Börja pärla, måla naglarna mer, måla och pyssla. Göra sånt som får mig glad, men som är mer hälsosamt.
Nu är det slut på det här, nu måste jag köra.
 
Att jag delar med mig av det här är för att jag är trött på allt som bara visar solsken. Ska jag dela med mig av framgång så måste jag dela med mig av motgång också. Så är det. Puss.
 
Är så trött av att tänka på mig, du gör mig galen.