Jag är färdig med att klandra mig själv nu. Jag är så trött på dem här tankarna och dem drar mig bara neråt när jag hela året kämpat för att klättra uppåt.
Jag har kommit till insikt. Det är tråkigt, men förmodligen sant. Jag är ingen vän att kämpa för och det är tydligt, ni har visat det en gång för alla. Vi kommer finnas där när du kommer hem igen. Till er information så har jag varit hemma i snart två veckor och det är inte någon av er som frågat om vi ska ses, jag menar inte just att det skulle ha hunnit blivit av, men man kan ju planera in en dag?
Jag har förändrats? Bara jag? Bara för att jag inte säger varje gång jag ska komma hem? Hur många gånger har ni frågat när jag ska komma hem? Hur många gånger har ni tagit kontakt med mig först under tiden jag har varit borta? Varför ska allt alltid hänga på mig?
Hur kul tror ni det är när jag skriver att jag saknar er och inte ens får något svar tillbaka? Ändå är allt mitt fel?
Jag har så många gånger fått höra att jag binder ihop gäng, att om jag inte varit med så hade folk förmodligen börjat umgås. Men sen när man märker att man kan umgås utan mig så behövs jag inte längre och man kan kasta bort mig.
Jag vet att jag också har gjort fel, att en liten bit är min fel att det blivit som det blivit, men inte allt. Jag tänker inte ta på mig allt. Jag försökte i vintras och sträcka ut en hand för att ordna allt, allt skulle bli bra bara jag flytta hem, och här är jag. I två veckor har jag varit här och jag har inte hört ett ljud från er.
Jag kan inte kämpa för det här själv, det är inte så det ska vara.
Det kanske är fegt och skriva det här, men jag måste få ur mig det och jag skakar av gråt när jag skriver det här. Men jag klarar inte skriva till någon av er igen, inte förrän ni har tagit kontakt först någon gång.
Nu ska jag rycka upp mig lite och gå och jobba.
1 kommentar(er)
